publicerad: 2004
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
TILL-BÄRA, v., förr äv. -BÄRAS, v. dep.; -ning (numera föga br., Linc. C 6 a (1640), Ekblad 143 (1764)); -erska (numera bl. tillf., Lind 1: 1909 (1749)). (-bära 1567 osv. -bäras 1610–1766) [fsv. tilbära] (numera bl. tillf.) jfr bära till.
1) till II 1: bära (ngt) tillstädes; ss. vbalsbst. -ning förr äv. konkret(are), om ngt sammanburet; jfr 2. Tilbärning. Eller: En sammanburin hoop. Linc. C 6 a (1640).
2) till II 5: bära (ngt) till (ngn), (gm bärande) förskaffa (ngn ngt); särsk. bildl.; ofta svårt att skilja från 1 i anv. med indir. personobj. HSH 4: 208 (1567). Myntemästeren (tillåts) sielff att skaffa sigh dhem som honom Silfwer tilbäär. HSH 26: 279 (1633). Stoor sorg migh olyckan tilbaar. Chronander Surge F 4 a (1647). Mat tillbäres dem från byn. Kongo 1: 286 (1887).
3) (†) till II 8 a γ, opers.: hända (sig), slumpa sig (jfr -falla 2, -foga 6, -gå 4 slutet); äv. övergående i bet.: vara lämpligt (för (ngn)); äv. dels refl., dels ss. dep.; särsk. i förb. med så. Hvar så framdeeles kan tillbäras att (osv.). OxBr. 12: 664 (1610). Så är nu tillburit, att här äre twenne Konungar komne till tig. Verelius Gothr. 70 (1664). (Han) will sielf .. skillia kohnan ifrån sigh, när det honom lägligast och bäst kan tillbära. VDAkt. 1691, nr 214. Det tillbar sig samma tid, att en gammal Rådman i Telje .. anhöll om giftermål med Gunild. CIHallman 245 (1778). Dalin (1854).
4) (†) till II 10 a: använda (till ngt)? Att iagh nu knapt kan röra den ena foten fram om den andra mycket mindre mina händer till nogot arbetes utförande hwar med iagh migh nähra kunde tilbähra. VDAkt. 1695, nr 1058. —
-BÖJA, -else (se d. o.). [fsv. tilböghia]
2) (†) till II 2: (in)rikta (ngt mot ngn); särsk. bildl., särsk. i uttr. tillböja sina öron, lyssna uppmärksamt. Tilbögher tu tijn öron så warder tu wijs. Syr. 6: 33 (öv. 1536). Steenbocken, hade redan .. hornana tillbögde som wille han slå honom därmed uti ryggen. KKD 5: 126 (1710). Ekblad 60 (1764).
3) (numera bl. tillf.) till II 8 b α: gm att böja formge (ngt). Schroderus Comenius 759 (1639). Påfvens tiar är en hög, hvit, på midten något tillböjd, rund mössa. NF 9: 103 (1885).
4) (†, utom i avledn. till-böjlig) till II 10: locka l. förleda (till ngt); i p. pf. äv.: hågad l. villig (till (ngt)). FörsprRom. 2 a (NT 1526). Krijgzmän, hwilke wore .. ingen Wällust tilbögde, offentligen förkasta. Sylvius Curtius 447 (1682). Allt det som drager och tillböjer till den utwärtes gärningen. Murbeck CatArb. 1: 685 (c. 1750).
5) (†) till II 13 a, i p. pf.: välvillig mot (ngn). Wij menom .. at helgonen ära oss .. meer tilbögd än gudh sielffuer. OPetri 2: 198 (1528). —
1) till II 10, motsv. -böja 4: benägenhet, håg, böjelse; särsk. med av prep. för l. till inledd bestämning; jfr tillböjlighet, tillnägelse. Samalunda skeer och medh alla andra lustar och tilböyelse. OPetri 2: 75 (1528). Tillböjelser för radikalism. Tavaststjerna Hem. 36 (1895). FinT 1899, 2: 203 (: till).
2) till II 13 a, motsv. -böja 5: välvilja, uppskattning; tycke, kärlek; särsk. med av prep. för inledd bestämning. HC11H 8: 36 (1678). Jag märkte, at desse twänne Sköldpaddor .. wisade hwarannan en slags tilböjelse. 1Saml. 1–6: 505 (1774). En ganska stor tillböjelse för laisser-aller-systemet. Bergstrand PolitSilh. 1: 167 (1880). —
-BÖJLIG. [fsv. tilbögheliker; sannol. avledn. av -böja, i y. språkbruk dock trol. efter d. tilbøjelig] särsk. (numera föga br.) till II 10, motsv. -böja 4: benägen, böjd; särsk. med av prep. till inledd bestämning; jfr beböjelig. Effther thet j ären beneghne och tilböyelighe til alt ondt. OPetri 1: 67 (1526). Man är i våra dagar så naturligen tillböjlig till att gripa fatt i hvarje .. omständighet. ÖresundP 1849, nr 43, s. 1. Östergren (1957).
Avledn.: tillböjlighet, r. l. f. särsk. (numera föga br.) benägenhet, böjelse; jfr tillböjelse 1. Intit görandes aff hastugheet eller titt eghit sinnes tillböyeligheet. 1Tim. 5: 21 (NT 1526). Östergren (1957). —
(II 5) -BÖR, n. (Stiernhielm (SVS) III. 1: 126 (1648)) l. f. (RP 8: 190 (1640: otilbör)). [fsv. tilbör; till -böra] (†) motsv. -böra 3: vad som är tillbörligt; jfr tillbehör d β. Effter tilbör straffede. CivInstr. 25 (1613). Att iagh inthet hafuer kunnat något företaga, som mitt tilbör älliest hade kräft och fordrat. Stiernhielm (SVS) III. 1: 126 (1648). jfr o-tillbör. —
(II 5, 12) -BÖRA, v., o. -BÖRAS, v. dep., -ing (se avledn.). (-böra 1526–1937. -böras 1529–1619) [fsv. tilböra, tilböras; jfr mlt. tōbören]
1) (†) tillkomma (ngn l. ngt) ss. rättighet o. d., rätteligen tillhöra (ngn l. ngt); jfr böra 1 a. Then som .. giffuer hwarjom och enom thet honom tilbör, icke effter Affecter, vthan effter Rättwijsan. Schroderus Waldt 67 (1616). (Kvinnorna) tillbör endast sländan och ej att veta Rikets tarfver. HSH 3: 56 (c. 1800). ÖoL (1852).
2) (†) tillkomma (ngn) ss. skyldighet l. plikt o. d., åligga l. anstå (ngn); dels med saksubj., dels opers. (dels med inf.-förb. utgörande eg. subj., dels i komparativ bisats); jfr böra 5 a, b α, β. Solde han mich (tomten) for it fast stadigt køp .. orappat som en retwiss men(n)iskie an(n)ars til bør. OPetri Tb. 105 (1526). Sammaledes tillbör ock Postmästaren .. öpna de öfrige ankomne posterne. CivInstr. 509 (1704). Hwad en rättskaffens Postillon tillbör. SPF 1852, s. 444. Cannelin (1939).
3) (utom i avledn. tillbörlig numera föga br.) opers.: vara tillbörligt l. rätt o. riktigt l. lämpligt o. d.; i sht i komparativ bisats; äv. dels refl., dels ss. dep.; jfr böra 5 b ζ o. tillbehöra 2. Wil .. (Maria) vtan twiffwel (som thet och rätzlighan tilböör) ath gudh schal warda prijsat för hennes schul. OPetri 1: 80 (1526). OxBr. 12: 386 (1619; dep.). (Vid visitation skall prosten) hålla Husesyn, med Kyrckioherde-Capellans och Klåckare Bohl, så at the til Huus, Åkrar och Ängiar, blifwa som sig tilbör skiötte. Kyrkol. 24: 19 (1686). Laurén Stenvall Dikt. 108 (1937).
Avledn. (†): tillböring, r. l. f.; anträffat bl. i pl. -er. tillbörlig utrustning. Wor Kraffuell ligger ther än nu .. vtann Mast Tackel Tugh, och mest tilböringer. G1R 10: 246 (1535).
tillbörlig, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content