TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 1 a) TILL-HALA. (numera mindre br.) gm halande dra till sig o. fästa (lina l. tross l. kätting o. d.); särsk. i p. pf. SvTyHlex. (1851). Åke ligger så högt i vind som han förmår med tillhalade skot. VFl. 1918, s. 59. —
(II 5) -HANDA, v. [jfr fsv. tilhanna] (†) = -hända; äv. refl. Hans barn som sama handschrift uppå samma tompt hono(m) tilhandat hafuer. GävleDomb. 178 (1636). PH 5: 3100 (1751; refl.).
