TILLTÄKT, r. l. f. (se för övr. TÄKT).
(†)
1) tillgripande, roffande; särsk. konkret(are), om byte av rofferi. Och menar jag, att nähr en soldat får 1 ℔ väl torckade skorpebrödh omm dagen, skall han kunne vara jempte sin egen tiltecht att underholla. AOxenstierna 6: 173 (1631).
2) tilltagande, utökning, tillväxt. (Manikéerna lärde) at the dödhe Menniskiors Siälar fördes vthi Månen, hwarutaff Månen hade sin Tiltächt. Schroderus Os. 1: 212 (1635). Till förkofring och tilltägt uti mina påbegynte Studier. VDAkt. 1763, nr 122.
