TIMID timi4d, adj. -are; n. o. adv. (†) timitt (LoW (1889), SAOL(1986; angivet ss. föga br.)) l. timit (LoW (1911), OrdförtSvSpr.(1916)).
Ordformer
(förr äv. timide)
Etymologi
[liksom nor. timid, t. timid(e), eng. timid, av fr. timide, av lat. timidus, rädd, blyg, till timere, frukta; av ovisst ursprung. — Jfr TIMIDITET]
om person: som söker undvika uppmärksamhet på den egna personen, tillbakadragen, försagd; blyg; äv. dels: som gärna l. lätt fogar sig (i annans vilja), eftergiven, undfallande, dels: kraftlös, dels: överdrivet försiktig, rädd, modlös; äv. i överförd anv. om tonfall l. känsla l. handling o. d. Swedberg Schibb. 300(1716). Poniatowski skref, at Neugebawer war intet sin beställning wuxen; Han war timid; Han hade ingen drift. Nordberg C12 2: 71(1740). Brodern var en försynt och timid natur, som aldrig satte sig upp i onödan. Strindberg RödaR 21(1879). Jag var bra timid och hade hett om öronen, att sitta på hedersplatsen bland så många fina celebriteter. Vallgren ABCBok 140(1917). Vartill han med timid stämma genmälte: (osv.). Bergman Hancken 46(1920). Och Kärleken – den bugade så mjuk och timid / och blev Djävulen på Richelieus tid. Sjöberg FridaB 89(1922). Mången timid dam har vid åsynen av rumsartilleriet dånat på fläcken. GHT 1934, nr 31, s. 8. En ung man av blyg och timid läggning vilken skyggade som en skrämd mustang för offentlighetens blickar. Hammar Wodehouse FarbrDyn. 12(1950).
SAOB
