TIMIDITET tim1idite4t l. ti1m- l. 01-, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(-ité 1743–1837. -itet 1769 osv.)
Etymologi
[av fr. timidité; av lat. timiditas (gen. -ātis, till timidus, timid (se TIMID)]
om egenskapen l. förhållandet att vara timid, tillbakadragenhet, försagdhet, blyghet; i sht förr äv.: räddhåga, ängslan. At om vi nu låte förspörja timidité och ostadighet uti våra consilier, skulle den oss väl menande makt vända oss ryggen och omhugsa sig om påliteligare vänner. 2RARP 14: Bil. 52 (1743). Nu tröttnar jag att vänta på fölljderna af deras fingerdarrande timiditet, när de sätta pennan på ett papper, som skall framträda inför ett snille. Brinkman o. Adlersparre Brevväxl. 213(1833). Det (blev) uppenbart, att det yttre skalet dolde en inneboende timiditet, nästan blyghet. ActaOstrog. 4: 32(1940). (Han) utstrålar ett slags timiditet och vanlighet, ja, han är så vanlig, så genomhyggligt medelsvensk, att man nog inte skulle lägga märke till honom i en församling på två personer. Expressen 25 ⁄ 8 1995, s. 12.
SAOB
