[motsv. d. tinnitus, eng. tinnitus; av lat. tinnitus, p. pf., till tinnire, klinga, ringa; sannol. av ljudhärmande ursprung]
om åkomma som yttrar sig i (av hörselorgan l. hörselorgan närliggande struktur alstrat (endast av den drabbade förnimbart)) (mer l. mindre ihållande l. störande) ringande l. brusande l. skrapande l. visslande l. tjutande l. pipande o. d. ljud, öronsus. Wernstedt(1935). Den vardagliga benämningen ”öronsus” anses av många tinnitusdrabbade som intetsägande, några beskriver tinnitus som ”djävulens orkester”. DN 15 ⁄ 1 1985, s. 34.
