SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2005  
TJA ɟa4 l. a4 (jfr JA anm.), interj.1
Etymologi
[jfr dan. o. nor. tja, t. tja; artikulationsvariant av JA med uddljudande tj-ljud. — Jfr TJAHA]
1) ss. uttr. för ringaktning l. missbelåtenhet l. hån o. d. Tja-a! Så gick det med honom, den arma ankan! Jolin Ber. 4: 10 (1877). Tja, nu är man alltså i det här lilla skvallerhålet igen. Siwertz Sel. 2: 142 (1920). Stockholmarna tittade på honom, litet kort och med ett smil – vers, från landet – tja. Zetterström SannMOrd 51 (1933).
2) ss. uttr. för tvekan l. skepsis l. förmodan; äv. ss. svar (ofta i form av invändning) på påstående l. fråga o. d. Geijerstam Tillsvid. 182 (1883, 1887). Tja, det är ju möjligt, att ni finner någon, som blir intresserad. Allt är möjligt här i världen. Wedin Rothstein Welzl 203 (1932). Är nya Göteborgsoperan en ful byggnad? Tja, själv tycker jag den är vacker och smälter fint in i omgivningarna. GbgP 28 ⁄ 4 1994, s. 36.
3) emfatiskt upprepat, använt ss. uttr. för resignation l. irritation l. förargelse o. d.; jfr JA I 3 a α. Tja, tja, tja, du pratar smörja och glömmer bort saker, som äro otrefliga att minnas! Strindberg Dödsd. 52 (1901). Jag har .. autografer av Mozart, Haydn, Schubert .. Tja-tja-tja – nog om det! Bergman Patr. 14 (1928).
Spoiler title
Spoiler content