SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2005  
TJATTER ɟat4er, n.; best. -ret.
Etymologi
[sv. dial. tjatter; vbalsbst. till TJATTRA]
1) motsv. TJATTRA 1, om livligt l. frenetiskt (o. högljutt) tjattrande; särsk. i fråga om den kakofoni av läten l. ljud som framförs av två l. flera djur tillsammans; jfr SNATTER, sbst.1 Trolle O’Neill 3Dram. 2: 81 (1924). Ekorrarnas fina tjatter blandar sig med vårfästmörnas. Jönsson ÄnSjung. 70 (1933, 1954). Vår efter vår hördes kattugglans dallrande rop, där förut duvornas kutter och kajornas tjatter varit de dominerande lätena. DN(B) 1958, nr 347, s. 11.
2) motsv. TJATTRA 2: tjattrande; ofta närmande sig l. övergående i bet.: pladder. Ossiannilsson Barb. 148 (1908). Hon rörde sig suveränt i denna miljö av silkesfras, franska parfymer och lågt tjatter, afbrutet av hänförda interjektioner. Siwertz Varuh. 86 (1926). Det (var) ett förbannat tjatter om en Saab som stod och brann borta på Essingeleden. Jersild BabH 241 (1978). Hon kunde sluta tänka, det eviga tjattret i hjärnan tystnade. Fredriksson Anna 329 (1994).
Spoiler title
Spoiler content