[sv. romani tjuring (Ridderstad Samv. 1: 436(1851)), sv. slang tjuring (Kväsargrabbar 12(1902)); jfr nor. romani kjuro; av romani čuri, till den rot som äv. föreligger i sanskr. kșurī, kniv]
(starkt vard.) kniv. Så har min tjuring tungspetsen något för hvass. Sue ParisMyst. 272(1844). Det var en feg hund hon hade, fast Steffe råkade köra tjuringen i den också. Stenberg Rapport 100(1969).
SAOB
