TJÅLA ɟå3la2, v.2, äv. (numera mindre br.) TJÅRA ɟå3ra2, v. -ade.
Ordformer
(tjåla 1953 osv. tjåra 1881 osv.)
Etymologi
[sv. slang tjåla, tjåra, sv. romani tjåra; av romani čōrā, motsv. sanskr. cur-, corayati, stjäla]
(i vissa kretsar, vard.) stjäla (ngt); äv. utan obj. Jag är i kiken på herregår’n (polisen) .. sen jag tjåra (stal) en vepa (rock) och ett par braller .. för ett par år sen. Stenberg KrossIll. 59(1881). Sen ville di, att ja skulle värdera en klocka, som en av mina kamrater tjårat. Koch GudVV 2: 152(1916). Jag mucka och var glad, tjåla en bankbok med tolvhundra och hade roligt i två dar. DN 12 ⁄ 1 1969, Söndagsbil. s. 4. En del tyckte det var spännande gjort att tjåla i kiosken. Expressen 8 ⁄ 11 1987, s. 12.
SAOB
