[möjl. (med övergångsformer ss. kär’ru, tjörru) sammandragning av kära du; formen tjö antas ha sin upprinnelse i Stockholmsslang]
(numera bl. tillf., starkt vard.) särsk. (uttalat med ngt nedlåtande l. överlägset l. ironiskt tonfall) ss. avslutning av yttrande, uttryckande uppmaning l. bekräftelse l. försäkran: förstår du!, så var det med den saken! Landsm. 1: 613(1880). Hörru duru, dra dej in i skuggan, tjö, för annars bliru solbränd, tjö. Strix 1903, nr 18, s. 2. Vi säljer biljetter fyra veckor i förväg. Och nu är dagens ranson slut. Tjö! SvD 5 ⁄ 3 1976, s. 18.
SAOB
