SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2005  
TOCCATA toka3ta2, r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. toccata; av it. toccata, vbalsbst. till toccare (motsv. fr. toucher), beröra, anslå (se TOUCHERA)]
mus. musikstycke (vanl. för orgel l. piano) i (mer l. mindre improviserad) fri, oftast virtuost anlagd gestaltning (urspr. med avsikt att visa instrumentets l. tonartens möjligheter o. utövarens (tekniska) virtuositet); äv. oeg. l. bildl. Andersson (1845). Utom de strängare kontrapunktiska formerna funnos (i renässanstidens instrumentalmusik) figurerade, improvisatoriska sådana (toccata). Jeanson o. Rabe 1: 197 (1927). Toccatan .. som i Sweelincks bearbetning blivit tresatsig med en fuga som mellandel. Moberg TonkHVäst. 26 (1935). Gossen (med vasspipan) spelar en hel, full toccata. DN(A) 1959, nr 124, s. 4. Latrys tolkning (av C. Widors orgelsymfoni nr 5) var balanserad och mogen .. i den berömda, avslutande toccatan. SvD 6 ⁄ 2 1995, s. 35. (I äppelträdet) dånar bina om somrarna och spelar toccator och fugor. Vi 12 ⁄ 5 1999, s. 20.
Spoiler title
Spoiler content