TOGA tå3ga2, äv. tω3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(toga 1753 osv. tåga 1864)
Etymologi
[jfr d., t., eng. toga; av lat. toga, i avljudsförh. till tegere, täcka (se TAK, sbst.3)]
klädesplagg (som bars under antiken i Rom) bestående av långt tygstycke draperat (i prydliga veck) runt kroppen; äv. i utvidgad anv., om klädesplagg som (är påverkat av o.) liknar sådant romerskt plagg; jfr MANTEL 1, STOLA, sbst.2 1. De präcktige Romerske Fruntimbren prålade uti des Stola och Toga af flammige fergor. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 12(1753). Jag är som Romarns toga som passade för hvarje vext. AnderssonBrevväxl. 1: 335(1835). När ynglingen erhöll togan .. offrade han i Jupiterstemplet på Capitolium. Söderblom ÖversRelH 57(1912). Tillius Cimber .. fattade tag i hans kläder så att togan drogs ner från skuldran. Henrikson AntikHist. 2: 169(1958). (Dalai Lama) brister ut i stora skratt så att den röda togan fladdrar. Expressen 24 ⁄ 5 1996, s. 5.— jfr SENATORS-TOGA.
Ssg: TOGA-KLÄDD, p. adj. klädd i toga. Det låg något af den togaklädde Romaren i hans skick och hållning. 2SAH 41: 94(1866).
SAOB
