TONIKUM to4nikum l. tω-, n.; best. -et; pl. =, äv. tonika. (äv. -c-).
Etymologi
[jfr nor. tonikum, t. tonikum; av nylat. tonicum, substantiverad n. sg. av tonicus, tonisk, av gr. τονικός, som kan spänna (se TONIC)]
(i fackspr.) läkemedel l. örtpreparat o. d. som (i sht enl. ä. medicinsk uppfattning ansågs l. fortfarande) anses avhjälpa trötthet l. dålig aptit l. höja prestationsförmågan (gm att förbättra tonus). VetAH 1800, s. 305. Nu öfvergicks till det vexlande bruket af tonica och andra medel, som visa en mera direkt verkan på ryggmärgen. VetAH 1848, 2: 198. Stryknin rekommenderades, gärna flera gånger dagligen till två mg. såsom ett gott tonicum. SvLäkT 1935, s. 1555. (Tränaren förklarar löparnas) framgångar med .. en kost med närande tillskott av sköldpaddssoppa och hundkött, samt ett tonikum gjort på olika örter. DN 8 ⁄ 10 1993, s. D7.
SAOB
