[jfr t. topik, eng. topic, fr. topique; av lat. topica, av gr. τοπικά, adj. n. pl. (i τὰ τοπικά, titel på verk av Aristoteles), av τοπικός, som rör plats, av τόπος, plats, av ovisst ursprung. — Jfr TOPIKALISERA, TOPISK, TOPOGRAF, TOPOLOGI]
1) (i sht i fackspr.) lära(n) om omedelbar slutledning o. dess grundande i semantiska relationer l. lära(n) om regler för användningen av allmänna satser som kan användas för retoriska syften vid redogörelse för ett ämne. Lutteman Schulze KantCrit. 78(1799). Man har försökt att uppgifva allmänna synpunkter, hvarur man kan betrakta ett föremål, för att deröfver meditera, och uttömma hvad öfver det kan sägas. Denna kunskap kallar man allmän Topik. Tuderus Kiesewetter Log. 114(1806). Han har för .. ämnen (ss. nåden, tron o. försoningen) en egen, outtömlig topik, den han icke utan skicklighet förstår att lämpa till hvad ämne som helst. Tegnér (WB) 5: 327(1825). Den forskare som ville ta på sig .. värvet att skriva en den moderna romanens topik skulle göra ett värdefullt arbete. SvD(A) 1958, nr 345, s. 4. Det är betecknande, att han gärna disponerar sin framställning efter den aristoteliska topikens mönster. IllSvLittH 1: 79(1955). — särsk. språkv., om det led i en mening som uttrycker vad ett påstående handlar om; förr äv.: läran om ord- o. satsföljd. Ekbohrn(1904). NE(1995).
2) (†) om ämne l. tema l. innehåll o. d.; rubrik (se d. o. 5). Redan sjelfwa titeln ”Bibliskt Poem” förklarar, att närwarande arbete icke kan hänföras under samma topik, hwarunder man sätter Dantes, Miltons och Klopstocks. SvLittFT 1835, sp. 371. Hwar och en af Florans topiker. SvLittFT 1837, sp. 388. (Lovsånger,)der det herrligaste af Psalmerna är ordnadt under lätt öfwerskådliga topiker. SvLittFT 1838, sp. 528.
SAOB
