TORKVERA torkve4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[av lat. torquere, vrida, plåga, möjl. till den rot som föreligger i bl. a. gr. ἄτρακτος, spindel, o. tokhar. AB tsärk-, plåga, pina, tokhar. B tärk-, vrida. — Jfr DISTORSION, EXTORKVERA, RETORKVERA, RETORSION, RETORT, TORDERA, TORMENTERA, TORSION, TORTIS, TORTYR, TÖREL]
1) vrida (ngt); särsk. (med.): vrida (ngt, i sht blodkärl o. d.) med syftet att hämma flöde av kroppsvätska; äv. intr. (vanl. i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ing), om kroppsorgan o. d.: rotera l. vrida sig (varigm organets blodtillförsel hämmas). TLäk. 1832, s. 19. Dessa massiva spiralvridna och torquerade halsringar anträffas .. nästan uteslutande i mossar. Fornv. 1916, s. 116. Sedan peangen legat en stund, kan den antingen borttagas, eller ock torkveras kärlet genom att vrida peangen några hvarf kring sin längdsaxel. LbKir. 1: 508 (1920). En två varv medsols torkverad vänstersidig ovarialcysta. SvLäkT 1945, s. 106. NE (1995: torkvering).
2) (†) om person: tortera (ngn); äv. i allmännare anv., (äv. om ngt sakligt): pina l. plåga l. trycka l. tynga. Serdeles äre dhe vptencktte till Guarnisonernes oppehollelsse vtj Lifland och Pryssen; hwilka dhe och mest torquera. RARP 2: 89 (1634). Et Styng, uthj sit wenstra bröst .. hwilket henne een tijdh Torqverade, at hon moste sökia remedia. HdlCollMed. 1671, s. 149. Pinas och torqueras til sanningens bekännelse. HC11H 15: 130 (1686). Att det ej är den under plågorne utpinade bekännelsen, utan endast den .. (efter en tid) af den redan torquerade frivilligt ratificerade bekännelsen, som fäller honom. Biberg 3: 518 (c. 1823).
