TOSSE tos3e2, sbst.3, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -ar.
(vard.) nedsättande, om person som beter sig l. talar dumt l. enfaldigt, tok; ofta i skämts. l. förtroligt tilltal; jfr TOSSA, sbst.1 Mästarn ropar: Lata tosse, / Degen jäser, upp med dej! Topelius Läsn. 7: 60 (1891). Anna håller dock mer af oss, / småskalliga gamla gossar, / än af hela sin efterhängsna tross / af glåmigt förälskade tossar. Hansson NVis. 55 (1907). Det kom tossar, som .. ville klippa håret av fruntimren och ge dem rosiga schaletter .. i stället. Månsson Rättf. 2: 202 (1916). Sicken tosse! Sitta i Louisiana och kolla hockey. Expressen 3 ⁄ 12 1995, s. 40.
SAOB
