TRANSLATIV tran4slati1v l. 302, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr förekom ordet äv. med den lat. ändelsen -us. Noreen VS 5: 202(1906), 2NF(1919).
Etymologi
[jfr t. translativ, eng. translative, fr. translatif; av lat. translativus, överförande, till stammen i translatus, p. pf. av transferre (se TRANSFERERA)]
språkv. kasusform i vissa finsk-ugriska spr. vars huvudfunktion är att markera predikativ till förändringsverb. Ahlman (1872). (Kasusformen betecknar) övergång till ett annat tilllstånd. Sålunda bildas till nominativen talo, hus, translativ taloksi i satser som ”Bygget blev till ett hus”. BonnierLex.(1966).
