TRATTA, trat3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av t. tratte (ä. t. tratta), av it. tratta (eg. en substantiverad femininform av p. pf. av trarre, draga (se TRASSERA)), sannol. utlöst ur uttr. lettera tratta, draget (växel)brev]
växel som trasserats men som ännu inte accepterats av trassaten; förr särsk. i uttr. ta tratta i sitt skydd, se SKYDD 2 a ζ. Zettersten AnmMynt 147 (1771). Har växeln blivit godkänd brukar man sedan kalla den för en accept, medan en icke godkänd växel ofta benämnes tratta. HandInd. 524 (1927). Godhetsfullt acceptera bilagda tratta. Åberg ProstE 121 (1938). — jfr REKAMBIO-TRATTA.
SAOB
