TREILLAGE, r. l. m.; pl. -er.
Etymologi
[av fr. treillage, avledn. av treille, galler, stängsel (se TRALL, sbst.2)]
(†) anordning (i sht ställning l. stomme) bestående av parallellt anbragta l. korsvis sammanfogade ribbor l. stänger o. d. avsedd l. använd ss. stöd för kläng- l. slingerväxt; jfr SPALJÉ 2. SvTrädgK 1: 107 (1766). Boskén (dvs. planteringen) i fonden försågs (på 1760-talet) med treillage med klängväxter i stället för klippta granar. SvKulturb. 3–4: 158 (1930). Selling SvHerrg. 131 (1937).
SAOB
