TRIANGULÄR triaŋ1gɯlæ4r l. -u- l. 1004, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. triangulär, eng. triangular; av fr. triangulaire, av senlat. triangularis, till triangulus (se TRIANGEL). — Jfr TRIANGULARISK]
(i sht i fackspr.) som har (givits) formen av en triangel, triangelformad; tresidig, trekantig, trehörnig; särsk. bildl., motsv. TRIANGEL 2 e; jfr DELTA-FORMAD. (Valven) äro triangulaire med krokuga sidor. Ferrner ResEur. 487 (1761). Ett ståtligt uppbyggande av bilden – triangulär komposition med samlad fast basis. Kjellin Troili 2: 140 (1917). Karmstol med triangulär sits. Erixon FolklMöbelkult. 2: 221 (1938). (Kanadas ekonomiska kris berodde på) de säregna triangulära handelsrelationer som landet upprätthållit med USA och England. NDag 1948, nr 195, s. 3. Genom borrens form .. fastnar den ej och hålet får triangulär form. Rig 1954, s. 104. De kval och drifter som frodas i det triangulära förhållandet mellan Sivert och systrarna Katarina och Magdalena. DN 11 ⁄ 8 1997, s. B2.
