SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2007  
TRINITARIE trin1ita4rie, äv. 10302, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. trinitarier, eng. trinitarian, fr. trinitaire; ytterst av lat. trinitas (se TRINITATIS)]
anhängare av treenighetsläran; äv. (o. numera i sht kyrkohist.) speciellare, om medlem av i Spanien år 1198 stiftad munkorden. För de lofwärdaste menskliga ändamål hafwa Trinitariernes och Antoniternes ordnar blifwit stiftade. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 2: 239 (1835). (Jag) bryr .. mig ej det ringaste om hvilken religionssekt .. (mina vänner) tillhöra, trinitarier eller unitarier, kalvinister eller methodister. Bremer NVerld. 1: 257 (1853).
Spoiler title
Spoiler content