[jfr ä. d. trøj(e)borg (d. trojaborg), nor. trøiborg, labyrint, lat. troia, ett slags ryttarlek; ytterst av etruskiska truia, med trolig bet.: labyrint, av ovisst ursprung, o. BORG, sbst.1; ordet har tidigt associerats med stadsnamnet TROJA(se TROJAN) (jfr ä. nysv. Troie(n)borg(h) (jfr fd. Troyæborg, fvn. Trójuborg) ss. namn på samma stad)]
(i sht i fackspr.) om labyrintliknande stensättning (från förhistorisk tid), labyrint (se d. o. 2 c), förr särsk. i uttr. löpa trojaborg, (ss. förlustelse l. lek) springa l. gå i labyrintens system av gångar. Effther K. M. hadhe lopit tröghoborgh. VinkällRSthm 1565 (möjl. om labyrint av häckar). Denna Troyenborg besöks ännu av Stadsens barn .. och löpes in och uth efter gam(m)al sedh. RannsaknAntikv. II. 1: 293(1678). (På Blåkulla) sågs inga teckn efter menniskor, utom endast en Trojeborg, lagd af små lösa stenar ofwan på en Klippa. Linné Öl. 130(1745). På en klint i Sundsvall, där den äldsta stadskyrkan byggdes, fanns förut en labyrintisk stensättning, en s. k. trojenborg; här hade Olof och hans hovfolk .. förlustat sig med lek under uppehället i orten. TurÅ 1939, s. 90.
