TROJADUS troj1adɯ4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er. (förr äv. skrivet ss. två ord l. med bindestreck mellan orden)
Etymologi
[jfr d. trøjedus; av mlt. troiedūs (jfr lt. up’n troiedūs, på vinst o. förlust), av ffr. troie dus (se TROJA, sbst.1, resp. DUS, sbst.2)]
1) (numera bl. i vissa kretsar) om resultat av tärningskast (i sht i brädspel) med två tärningar: en trea o. en tvåa; jfr DUS, sbst.2, TROJA, sbst.1 Kom, Bercko, voulez vous, kom slå ett slag i bräde! / .. Allons, två styfver går, vi kasta om appellen. / Hey! Troja dus! Bellman (BellmS) 4: 40 (1769). Efter två minuter hördes i rummet inga andra ord än ”troja-dus”, ”sex-ess” o. s. v. Snellman Gift. 1: 72 (1842). SAOL (1986).
2) (†) i bildl. anv. av 1, om omständighet över vilken man inte råder, tillfällighet, slump; anträffat bl. i sg. obest. o. föregånget av prep. på (ngn gg äv. för); jfr SINKADUS 2 a. Nordforss (1805). Men det må nu gå för en troja dus. Topelius Vint. I. 1: 292 (1859, 1880). Jag ämnar verkligen icke att gifta mig på en trojadus, på amerikanskt äfventyrarmanér. Wetterbergh GNord 139 (1862).
