TRUISM trɯis4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom d. truisme, t. truismus av eng. truism, avledn. av true, sann (se TRYGG)]
självklar sanning; trivialt påstående l. yttrande. Den gamla, som engelsmännen kalla den, truismen: ”Gud allena vet hur det skall gå till slutet”. Wingård Minn. 9: 17 (1848). (De) äro odrägliga med sina truismer, sin magistervisdom och sin framfusighet. Fogelqvist ResRot 70 (1926). Så säges det, och vem är jag att jag skulle bestrida vad som redan är en truism? 3SAH LXIV. 1: 46 (1953). —
SAOB
