TRULSA trul3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. trulsa; sannol. av ljudhärmande ursprung; möjl. delvis äv. avledn. av TRULS (jfr JÖNSA). — Jfr TRULS, TRULSIG]
1) (numera bl. mera tillf., vard.) gå l. röra sig ovigt l. klumpigt; särsk. i sådana förb. som trulsa ned, drumla ned, trulsa om, trulsa omkring, rulta omkring. Hebbe Skog. 13 (1871: om). Grodan .. trullsade oförhappandes ned i en djup grop. Hebbe NSannsag. 37 (1884). Då vi landade vid nybygget trulsade mannen med sitt hundra dollars ben kring sitt nybygge, och tog ingen notis om oss. Lampén HTvFinl. 62 (1919). (På däck) trulsade Anna .. öfverallt omkring, efter henne barnsköterskan. Nyberg Herr. 249 (1941).
2) (numera bl. mera tillf., vard.) refl., om klädsel l. plagg: korva sig, puta; förr äv. i den särsk. förb. trulsa upp sig, lägga sig i l. bilda en valk, puta. Kombinationer äro lockande att ha, ty de förhindra att underklädseln trulsar upp sig. Boberg DraFjälls 55 (1949). SAOL (1986).
SAOB
