SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2008  
TRUMPA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (BtÅboH I. 1: 13 (1553), TullbSthm 14 ⁄ 6 1558) l. -er (TullbSthm 9 ⁄ 5 1571).
Ordformer
(trompa (-å-) 1619 (: trompslagare)1926. trumpa 15381923)
Etymologi
[fsv. trumpa, musikinstrument; av mlt. trumpe, trumpet o. d., åtm. i bet. ’trumpet’ lån från ffr. trompe, dets., av flfrank. trumba (möjl. äv. trumpa); etymologiskt identiskt med TRUMMA, sbst. — Jfr TROMP, sbst.1, 2, TROMPÖS, TRUMF, sbst.1, TRUMPET]
(†)
1) trumma? PolitVis. 215 (c. 1620).
2) om typ av stränginstrument. VarRerV 47 (1538). Ett bland den svenska befolkningen (i Estl.) vanligt instrument kallat trumpa med 11 strängar .. som knäppas med fingrarna eller fjäderplektron. Rig 1923, s. 44. RedNordM 1926, s. 42.
Ssg (till 1; †): TRUMP-, äv. TRUMPO-SLAGARE. (trump- 16191679. trumpo- 1538) [fsv. trumpo slaghare] trumslagare. VarRerV 47 (1538). Bewilliades, att stadzens trumpslagare förskones för otijdig sängelag medh sittiande en gång i stocken. BtÅboH I. 5: 33 (1679).
Avledn. (†): TRUMPARE, m. [fsv. trumpare] till 1: person som spelar trumma l. ”trumpa”. Lekare, Pipare, Bombare och Trumpare gjorde .. deras bästa vid Tornerspelet. 2VittAH 6: 161 (1791, 1800). Fryxell Ber. 2: 70 (1826).
Spoiler title
Spoiler content