publicerad: 2008
TRUMPEN trum3pen2, adj. trumpnare. n. o. adv. -ET.
Ordformer
(-en 1602 osv. -et, n. o. adv. 1779 osv. -it, n. 1669–1709. -ote, pl. 1798. -t, adv., i vers 1938)
Etymologi
[fsv. trumpin; jfr nor. trumpen, i nor. nn. äv.: stor, klumpig (jfr äv. nor. dial. trump, tung o. kraftigt byggd man, äv.: tvär l. vrång man); till sv. dial. trumpe, tvär o. trög person, l. trompa, kort o. tjock kvinna; sannol. av ljudsymboliskt ursprung]
om person l. ngns sinne(sstämning): sur(mulen) l. butter; äv.: vresig l. argsint; förr äv. om djur; äv. i överförd l. bildl. anv., om ngt sakligt: som kännetecknas av l. vittnar om sur(mulen) osv. sinnesstämning; äv.: bister l. trist l. glädjelös. Piighan giffwer före att drengen är så törr, och trumpen att hoon ingalunda kan bliffwa hoos honom. UppsDP 25 ⁄ 11 1602. Sinnet blifwer .. trögt och trumpit (om man inte rör på sig). Swedberg Ungd. 57 (1709). Tålen mig, om jag, på dödens trumpna giga / Et stycke spelar opp. Kolmodin QvSp. 2: 196 (1750). Ehuru Björnen af naturen är vild, trumpen och arg, så angriper han likväl aldrig Menniskor, om han ej blir retad. Nilsson Fauna 1: 116 (1820). Mörk i sin gungstol satt den ädle Majoren och förde / Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken. Runeberg (SVS) 3: 234 (1841). När vår trumpna fest är slut hörs fyllekärrans hjul. Karlfeldt FlBell. 54 (1918). Jag heter inte alls Sigga! svarar Sigga trumpet .. Sigga är bara något som jag kallas för. Törngren Gunnarsson Barn 164 (1924).
Avledn.: TRUMPENHET, r. l. f. om egenskapen att vara trumpen, butterhet l. vresighet; äv. (i vitter stil) i mer l. mindre personifierad anv. En trumpen kan wara behagelig med sjelfwa sin trumpenhet. Dalin Arg. 1: 83 (1733, 1754). Ett visst behag, som aftvang till och med den kärfvaste trumpenhet, om den vågat sig in i leken, ett godkännande löje. Wennerberg 2: XLIII (1882). De där första besvärliga åren då folket på gården ännu mötte henne med misstro och avvisande trumpenhet. Posse Bygg. 229 (1942). —
TRUMPNA, v. (numera bl. mera tillf.) bli trumpen. Weste (1807). Folket .. hade börjat trampa litet oroligt, och minerna trumpnade besviket. Spong Näv. 263 (1942). Han trumpnade som Karlsson på taket inför en tom karamellburk. DN 2 ⁄ 7 1994, s. A2.
Särsk. förb. (numera bl. mera tillf.): trumpna till. plötsligt bli trumpen l. ilskna till. Björkman (1889). (Den lille pojken som fått en syster) trumpnade till och svarade per omgående: – Om dom kommer med en jänta till, så släpp inte in dom! SvD(A) 16 ⁄ 4 1938, s. 8.
Spoiler title
Spoiler content