SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2008  
TRUTTIG trut3ig2, adj.
Etymologi
[sv. dial. truttig, truttug; jfr d. trutten, trutande, om person: surmulen; eg. samma ord som TRUTIG]
(vard.) om person, eg.: som trutar (surmulet) med läpparna; äv. övergående i bet.: surmulen l. sur, trumpen, grinig; jfr TRUTIG. Som om byggandet skulle varit en personlig förolämpning mot honom, kom han truttig och sur upp till middagen. Thunberg HemBorg 284 (1934). Där stod en truttig flicka i skidpjäxor och bara stirrade. Wettergren SägJa 38 (1940). Väninnan som satt bredvid henne var en liten rund och truttig sak. Alving Slarvigt 102 (1951). Ada åt knappt som en kanin och såg truttig ut. Astra 1977, nr 3, s. 15.
Spoiler title
Spoiler content