SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2008  
TRUTA trɯ3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (numera bl. tillf., Ehrengranat Ridsk. II. 1: 65 (1836)).
Etymologi
[sv. dial. truta; jfr d. trutte; till TRUT, sbst.2]
1) (numera bl. mera tillf.) om häst (försedd med bett l. betsel): (hastigt) skjuta fram l. ned nosen, knycka l. slå med huvudet; förr särsk. i uttr. truta på l. mot hand, (hastigt) slå med huvudet (o. därigm försvåra tygelföring för ryttare) (jfr HAND 3 g). Kännetecknen å en tygeltam häst visar sig dermed: at han .. icke faller på hand, men bär halsen uprätt, icke trutar eller kastar .. mot hand. KrigVAH 1833, s. 262. (Att) knycka eller truta benämnes en ringa, men särdeles hård och tvär kastning (av hästens huvud). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 27 (1836). Truta på hand består i en hastigt omvexlande tvär rörelse af näsan framåt, derigenom hästen för ett ögonblick tar och ger tyglarna. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 42 (1836).
2) puta ut l. skjuta fram läpparna; äv. ss. uttryck för l. tecken på nedstämdhet l. ledsnad l. missnöje l. harm o. d.: hänga med (under)läppen; särsk. (o. numera i sht) dels med mun l. läpp(ar) ss. subj. (ngn gg äv. refl.), dels med bestämning inledd av prep. med, betecknande mun l. läpp(ar); i p. pr. äv. i adjektivisk anv.; äv. (mera tillf.) tr.: sätta ut (munnen). ”Men jag tör ta en stor svart snigel i näfven, det tör inte hon, du!” tyckte Anna och trutade smått. Bondeson Anna 6 (1883). De trutade med läpparna och frambringade ett egendomligt sugande ljud. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 10 (1932). Hans mun trutade, som om han ville kyssas. Krusenstjerna Pahlen 5: 185 (1933). Att ansiktet .. slätades ut i jovialisk glättighet, så att läpparna, redan förut tjocka, svällde upp och trutade sig. Krusenstjerna Fatt. 2: 241 (1936). Kom, säjer hon och trutar munnen. Fogelström Vakna 167 (1949). En mun som trutas litet för att ta emot läppstiftets knallröda spets. Fogelström BorgTr. 15 (1957). (Han hade) en stor och barnsligt trutande mun, som gav hans ansikte ett missledande drag av beskedlig fryntlighet. Gyllensten Senat. 18 (1958).
3) (†) (surmulet l. tjurigt) framsäga l. genmäla (ngt) med trutande mun; käfta. Men det är sant, pappa; du är alldeles förändrad .. – Anne-Marie! – Nå ja, trutade den unga damen. Men det dummaste är, att ingen människa vet hvarför. GHT 10 ⁄ 2 1898, s. 3. Jag är väl inte så dum som du tror, heller! trutade Lotten. – Nej, för det vore rysligt! fnyste Lars. Öberg Storstr. 27 (1910).
Särsk. förb. (till 2): TRUTA UT10 4. sätta ut läpparna, pluta; i sht med bestämning inledd av prep. med, betecknande mun l. läpp(ar). Blef han förargad, trutade han ut med munnen som ett missnöjdt barn. Ahrenberg Männ. 4: 256 (1909). Den lille gossen trutar ut med munnen och yttrar ett patetiskt: ”Jag anklagar”. GHT 1944, nr 55, s. 9.
Ssg (till 2): TRUT-MUN. mun med trutande läppar. SD(L) 8 ⁄ 5 1898, s. 1. Ja, jag menar när det gäller att prata, tillade hon med trutmun. Nilsson TreTerm. 384 (1943). I Sean Connerys trutmun försvinner alla ljud utom de som börjar på ”sh”. Expressen 5 ⁄ 8 2001, s. 16.
Avledn.: TRUTIG, adj. (vard.) särsk. till 2, om mun l. läpp(ar): som trutar, trutande; utputande; äv.: svällande; jfr truttig. Nu kröktes blott en trutig skräddarmun kring (flöjt)blecket. Björkman Gård 102 (1918). De tjocka, trutiga läpparna, som hon gärna smackar med. Hallström Bruun VanZant. 71 (1921). Ta ut den där pipande saken ur munnen! Den gör dina läppar så fula och trutiga. Rääf Sugimoto BlmrNJord 218 (1934).
Spoiler title
Spoiler content