TRÄGA, v. -ade. (äv. -æ-)
Etymologi
[fsv. trägha, sv. dial. träga; motsv. fd. træiæ, fvn. trega, fsax. tregan, feng. tregian; av ovisst ursprung. — Jfr TRÄG, TRÄGE, sbst.1, TRÄGEN]
(†) vålla (ngn) sorg l. bedröva (ngn). Retta för then skul tina wäghar, / Och lät aff göra thet Gudhi träghar. OPetri 4: 509 (c. 1550). (Sv.) Træga, (lat.) dolere. Ihre (1769).
SAOB
