SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2009  
TUFFA tuf3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE. (äv. upprepat)
Etymologi
[ljudhärmande bildning; sannol. efter eng. tuff-tuff, sbst., av fr. teuf-teuf (se TÖFF)]
om motorbåt l. ånglok: (under gång) utstöta stånkande l. pustande ljud; förr äv. om bil; jfr TÖFFA. Det är ett tutande och tufftuffande av biler .. som aldrig tar slut. Hedin Pol 2: 43 (1911). Fiskebåten låg på andra sidan bryggan och tuffade. Trenter AldrNäck. 77 (1953). Ångslupen kom tuffande till Tegelviken, fylld av människor på väg till kvällens många nöjen. Fogelström DrömStad 66 (1960). Vi pustade och tuffade och visslade som tåg fast det lät som indiantjut. Alfvén Dotter 156 (1977).
Särsk. förb.: TUFFA PÅ10 4. särsk. bildl.: gå sakta men stadigt framåt, fortsätta planenligt. I ensamt majestät tuffar Callit på i V65-ligans topp. GbgP 3 ⁄ 9 1989, s. 62. Integrationen i Europa tuffar på, inom politiken och när det gäller handel med varor och tjänster. Sydsv. 14 ⁄ 4 2007, s. A4.
TUFFA UT10 4. (tillf.) tuffande ge sig ut med båt; äv. om båt. Sen tuffade de ut lördagar och söndagar på somrarna. Fogelström Somm. 28 (1951). Färjan tuffade ut. Fogelström Minns 76 (1964).
Spoiler title
Spoiler content