[jfr t. tummler, tummelbecher, eng. tumbler; till TUMLA]
(†) tumlare (se d. o. 3 b) l. bägare. (Sultanen) begynte sielff gå kring Staden Constantinopel om Nätterne, sedan han hade tagit sigh en godh Tummel. Rålamb Resa 44(1658, 1679). En lÿten tum(m)el half förgyld. BoupptRasbo 1693. Hon kom(m)er om Fredagen, då hon hade en godh half Tum(m)el, til mig. VDAkt. 1729, nr 322.
