SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2009  
TUMMEL, sbst.1, r. l. m. l. f.; best -en.
Ordformer
(tumel 1709. tummel 16581729)
Etymologi
[jfr t. tummler, tummelbecher, eng. tumbler; till TUMLA]
(†) tumlare (se d. o. 3 b) l. bägare. (Sultanen) begynte sielff gå kring Staden Constantinopel om Nätterne, sedan han hade tagit sigh en godh Tummel. Rålamb Resa 44 (1658, 1679). En lÿten tum(m)el half förgyld. BoupptRasbo 1693. Hon kom(m)er om Fredagen, då hon hade en godh half Tum(m)el, til mig. VDAkt. 1729, nr 322.
Spoiler title
Spoiler content