TURION tɯriω4n l. tu~, äv. ~å4n, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom eng. turion av fr. turion, skott, av lat. turio (pl. turiones), skott, trol. till den ieur. rot som ingår i lat. turgere, vara svullen (se TURGESCENS)]
bot. hos vissa perenna växter, särsk. av släktet Rubus Lin. (björnbär, hallon o. d.): skott som överlever vintern (medan växtens fruktbärande skott dör), årsskott; äv. i fråga om vattenlevande växter: knopp (som bildas ss. utväxt (i form av tätt packade blad) på huvudskott o. d.) som överlever vintern (medan plantan i övrigt dör) o. som på våren vidtar förökning på vegetativ väg, hibernakel. BotN 1871, s. 141. Från hvarje stånd utgå 4–6 turioner, stiga uppåt i en båge af ungefär 1 meters höjd och sänka sig sedan mot marken. BotN 1883, s. 89. På skyddade ställen .. kunna bladen på turionerna af åtskilliga Rubi .. blifva kvarsittande under vintern och bibehålla sig friska långt fram på följande sommar. Areschoug TropVäxt. 169 (1905). Kraftig form, med långa krypande turioner, väpnade med täta, tämligen likformiga starka taggar. ArkBot. 6: 26 (1907). Som turion betecknar man .. vinterknoppar, företrädesvis hos vattenväxter, t.ex. blåsörtsläktet. 2SvUppslB (1954).
