[jfr sv. dial. tuska, slå, ge stryk, d. tuske, ruska, nor. tuske, tukta m. m., fvn. tuska, puffa, stöta m. m.; sannol. till det verb som föreligger i sv. dial. tosa, tåsa, trassla till (garn o. d.) resp. nor. dial. tosa, repa upp (trassel o. d.) m. m.; trol. av ljudhärmande ursprung. — Jfr TUSS, sbst.2]
(†) särsk. i förb. tuska till, tufsa till (ngn l. ngt), skrynkla. M a j o r s k a n (ordnande sin mössa och krage). Bevara mej, så du tuskar till en fattig menniska. Jolin Kom. 27(1845). Cannelin(1939). — jfr TILL-TUSKA.
Avledn. (†): TUSKIG, adj. oren, sjaskig; äv.: undermålig, usel. Muncktell Dagb. 2: 230(1818). Vi hade verkligen en sällspordt tuskig middag just den dagen. Solnedg. 2: 214(1845). Begagnar du fortfarande den där gamla tuskiga klänningen? SvD(B) 9 ⁄ 9 1924, s. 11.
SAOB
