[sv. dial. tynge, n. l. m.; jfr nor. dial. tyngje, n.; till TUNG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) börda (se BÖRDA, sbst. 4), besvär, särsk. i fråga om person i sådana uttr. som ligga ngn till tynge(s), ligga ngn till last, bli ngn till börda (jfr TUNGA, sbst.3 3); i sht förr äv. konkret: tyngd (se d. o. 2). Arla i morgon jag vill mig begifva till staden att tigga, / för att ej mer till tynges så dig som kamraterna ligga. Johansson HomOd. 15: 309(1845). Levander DalBondek. 1: 108(1943; konkret).
SAOB
