TYNGSEL, r. l. f.; best. -n; äv. TYNGSLA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(tyngsel 1664–1908. tyngslan, sg. best. 1680)
Etymologi
[jfr fd. thyngsæl, thyngslæ (d. tyngsel), fvn. þyngsl (nor. nn. tyngsel, tyngsle); till TUNG]
1) (†) tyngd, börda, särsk. om foster. Här är en bok för ehr, i Swenska Mödrar hit! / Den på ehrt Modersmåhl ehr kan til pricka lära / Hur’ en sig skicka bör i nie Månars tid, / När hon sig känner på en kiärlig tyngsel bära. Brenner Dikt. 1: 204(1697, 1713). Kolmodin QvSp. 1: 355(1732).
2) (†) om ngt som känns l. upplevs ss. en tyngd l. börda; särsk. dels: bekymmer l. betryck, dels: skatt l. onus l. pålaga. Verelius Gothr. 8(1664). På sistonne så wille han läggia mehra tyngsel på allmogen, och drifwa dem til trägnare arbete. Rudbeck D. Ä. Atl. 2: 250(1689). Den som af förkylning känner tyngsel i kroppen, bör ej bruka hetsiga medel, som de oförståndige pläga göra. Wåhlin LbLandth. 54(1804). Smith Kväll. 12(1908).
SAOB
