TYNGNA tyŋ3na2, v. -ade. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE, -ING.
Ordformer
(tygn- i avledn. 1910 (: tygnad). tyngn- 1652 osv.)
Etymologi
[jfr nor. nn. tyngne, bli tyngre, nor. dial. tyngna, bli tung; till TUNG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bli tyngre, få större tyngd; ss. vbalsbst. -ing förr äv. om gravitation. Wollimhaus Ind.(1652). Bergman Jordkl. 2: 22(1774; om gravitation). Folk tyngnar mer genom att äta för fort en gång om dagen än genom att äta samma kvantitet mat sakta, fördelad på flera mål. SDS 1958, nr 32, s. 6. Axen tyngnade och böjde sig djupare för varje dag. Moberg SistBr. 208(1959).
Avledn.: TYNGNAD, r. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tyngd (se d. o. 4 a), börda (se börda, sbst. 4); särsk. i fråga om person i sådana uttr. som bli till tyngnad (för ngn), ligga (ngn) till last, bli till börda (för ngn); äv. om känsla av tyngd i kroppen. Högberg Frib. 93(1910). Han var bra nog gammal, Jonas, dugde inte mycket till hädanefter, skulle kanske bara bli till tyngnad för andra. Enström Järnv. 132(1928). Den yngre av Ingelssönernas släkt ruskar på skuldrorna som kände han en envis tyngnad över dem. Moberg ManKv. 13(1933).
SAOB
