SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2010  
TYSTNA tys3tna2, v. -ade. vbalsbst. -AD (se d. o.), -ANDE, -ING (†, Tiderus GrLat. 144 (1626)).
Ordformer
(tijstn- 1686. tysn- (-ÿ-) 15261681. tyssn- (-ÿ-, -sz-) 16171708. tystn- (th-) 1536 osv. töstn- 1626c. 1750)
Etymologi
[fsv. thystna; jfr d. tystne; inkoativ bildning till TYST, adj.2]
I. intr.
1) motsv. TYST, adj.2 1, om person l. djur: upphöra att tala l. sjunga l. gråta l. låta o. d., bli tyst; särsk.: (plötsligt) avbryta sitt tal l. sin sång o. d.; i sht förr äv.: underlåta att tala, vara tyst, tiga; förr särsk. med bestämning styrd av prep. över, betecknande det som framkallar tystnad; äv. dels närmande sig l. övergående i interjektionell anv., dels i utvidgad l. oeg. anv. (se slutet). Apg. 15: 13 (NT 1526). Sidan thystnade de wel en 1/2 timma. TbLödöse 421 (1598). Foglar alla töstna och sitta stilla wid middagen. Linné Diet. 1: 99 (c. 1750). Christus uttyder .. lagen för de Phariseer .. så at de aldeles tystna öfwer hans tal. Borg Luther 2: 533 (1753). Tystna då, gamle Pistol, storpratare, ärnar ni fira / Julen med skrämmande ord och bedröfliga sagor allenast? Runeberg (SVS) 3: 251 (1841). Sedan kardinalen tystnat, tog påven ordet och besvarade i ett långt anförande kardinalens tal. Lagergren Minn. 4: 276 (1925). Jag ville bara, började jag, men tystnade. Rådström Mån. 62 (1989). — jfr AV-, BRÅD-, FÖR-TYSTNA. — särsk. i utvidgad l. oeg. anv., dels om röstorgan o. d., dels om med röst frambringat ljud l. ordflöde o. d. Tystne the falske munnar. Psalt. 31: 19 (Bib. 1541). Om Saracenen tystne nu min tunga. Kullberg Ariosto 2: 74 (1865). Sången tystnar, lansar korsas, rasslande emot hvarann. Rydberg Dikt. 1: 37 (1876, 1882). Så tystnar grälet plötsligt när kanslirådet Oldthusen skrider förbi med sin portfölj och sin bekymrade statsmannamin. 3SAH LXI. 2: 127 (1950). Skratt och samtal tystnar motvilligt när Sofie sjunger med klar röst. Henschen SkuggBrott 118 (2004).
2) motsv. TYST, adj.2 2, om ngt sakligt; särsk. dels om musikinstrument l. klocka o. d.: upphöra att ljuda l. klinga l. låta, dels om naturfenomen: upphöra att susa l. brusa l. tjuta o. d.; äv. om ljudet av l. från sådan ljudkälla. Så at rösten aff quernenne tystnar. Pred. 12: 4 (Bib. 1541). Storm och böljor tystna ren. Bellman (BellmS) 1: 120 (c. 1775, 1790). Så börja åter Canonerna att .. skjuta gesvinda kuleskott och Sten-Mörsarna tystna. Törngren Artill. 2: 156 (1795). Tårar Gubbens anlet skölja, / Ned han dykar i sin bölja. / Gigan tystnar. Aldrig Necken / Spelar mer i silfverbäcken. Stagnelius (SVS) 1: 370 (c. 1815). När musiken äntligen tystnade vaknade de upp. Edqvist Eldfl. 239 (1964). Han grep två ölflaskor och klingade dem mot varandra så att fiolspelet tystnade och sorlet lade sig. Guillou TjuvMarkn. 185 (2004). — jfr AV-TYSTNA.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 l. 2 (jfr 1 slutet). JGOxenstierna 1: 81 (1805). Solen (hade) gått ned .. gaslyktorna tändes nere i staden, som nu började tystna. Strindberg RödaR 17 (1879). — särsk.
a) bli beständigt tyst, sluta göra tjänst, upphöra med sin verksamhet; särsk. dels om författare: upphöra att skriva, dels om lag l. rättvisa: upphöra att gälla. Lanærus Försök 19 (1788). De Islänske Skalderne tystnade småningom alldeles; ingen nämnes vidare efter medlet af det fjortonde Seklet. Broocman SvSpr. 77 (1810). Under vapnen tystna lagarna; det är en sats från den gråaste forntid. Crusenstolpe Mor. 3: 161 (1841). Har, sedan Stagnelius och Atterbom tystnade, någon Svensk skald diktat mera tankedigra och melodiösa sonetter, så vill (osv.). SKN 1845, s. 181. Det var med djupaste vemod som mången erfor, att den där rösten för alltid tystnat. 3SAH LX. 1: 41 (1949).
b) om (uttryck för) attityd l. inställning l. känsla o. d.: upphöra att yppa sig, sluta göra sig gällande. Under en försiktig och tapper Konung tystnade den gamla uprors-andan aldeles. Lagerbring 1Hist. 2: 194 (1773). Missnöjet och motståndet hafva visst icke försvunnit, men de hafva tystnat. Carlson Hist. 5: 1 (1879). Inför de riktiga romanerna tystnar invändningar av den här typen. SvLittTidskr. 1961, s. 27.
II. (†) tr.: få (ngn) att sluta tala, bringa till tystnad, tysta (se TYSTA, v. 1); äv.: avbryta. Sedan the vthaff en Strafftiänare blefwo tysnade, att en skulle tala i sönder så affstodho the medh sitt Munnbruuk. Schroderus Liv. 35 (1626). At han medh Disputerande hafwer tystnat the Kätterske Pelagianer. Schroderus Os. 2: 281 (1635). Häpenheten tystnade honom för ett ögonblick. Wahlenberg StorM 513 (1894).
Särsk. förb.: TYSTNA AV10 4, förr äv. UTAV. jfr avtystna.
1) (numera föga br.) till I 1; särsk. dels: tala l. sjunga l. låta höra sig o. d. alltmer sällan l. allt mindre, dels: avbryta sig l. sitt tal l. yttrande; äv. dels utvidgat, om röst l. tal o. d., dels mer l. mindre bildl. Brobergen 161 (1694, 1708; bildl.). Aristotelis Lärjunge Theophrastus, som steg wäl fram för menigheten, at afkunna sitt tal, men tystnade som en dumme hasteligen utaf. Lundberg Paulson Erasmus 51 (1728). Efter .. (tenorens) förflyttning till Stockholm tystnade .. (trion) af och hördes ej oftare än vid några tillfälliga sammanträffanden. Wennerberg 2: LXXIX (1882). Skämtet tystnade af, och stämningen blef mera allvarlig. Quennerstedt Torneå 1: 80 (1901). IllSvOrdb. (1964).
2) (†) till I 2; äv. mer l. mindre bildl. Weste (1807). Allt är så still, – allt verldens larm, det dofva, / Har tystnat af, och sömnen nalkas nu. Böttiger 2: 241 (1857). Schulthess (1885).
Spoiler title
Spoiler content