TÅKA tå3ka2, äv. TÅGA tå3ga2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. TÅKE tå3ke2 l. TÅGE tå3ge2, sbst.3, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(tockan, sg. best. 1899. tuko 1902. tåga 1843 osv. tåge (-aa-) 1712 osv. tåka 1697 osv. tåke 1712 osv.)
Etymologi
[fsv. thoka, f., thoki, m., sv. dial. tåka, tuka, tåga, tåge; jfr fd. thoghæ (d. tåge), nor. tåke, fvn. þoka, mlt. dake; av ovisst ursprung. — Jfr TÖCKEN]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dimma (se DIMMA, sbst. 1) l. tjocka l. dis. Synes een tiock Tåka stå på Hafwet, Floder, Engiar eller andra wåtachtige Ställen, fölgier der efter Hart Solskijn. Riddermarck Alm. 1697, s. 23. Fullkomligt skånskt väder med tåge och rusk. Sturzen-Becker 308 (1865). Sylvassa sticker de norska fjällen hål i tåkan, som de så småningom också lyckas riva sönder. TurÅ 1963, s. 52.
