SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2010  
TÄRNA 3rna2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(tern- 16891831. tärn- 1807 osv.)
Etymologi
[sv. dial. tärna; av ovisst ursprung, möjl. retrograd bildning till TÄRNING, sbst.3, i bet. 3]
(i sht i ä. fackspr.) utrusta (ngt, i sht mynning l. hål o. d.) med skydd l. foder l. förstärkning (i syfte att motverka slitage l. nötning o. d.); särsk.: förse (eldvapen) med fänghålsfoder. Begiärandes Archliemästaren .. dhet Stijckegiutaren Bader måtte blifwa anbefalt .. stijcken (dvs. metallkanoner) att terna. Jakobsson ArtillK12Tid. 140 (i handl. fr. 1689). Fänghålet (på geväret) får, då det är förnött eller utbrändt, lagas genom Tärning .. när det skall ske, utborras Fänghålet med en Borr .. hvarefter gängor uppskäras med två skrufvar (osv.). KrigVAH 181115, s. 214. Till terning i fänghålet är guld det bästa. Greiff Jagt 61 (1821). Helst nyttjar man .. (fänghålet) ternadt med platina. Svederus Jagt 19 (1831). (En sliten hyvel måste) sulas om, för så vitt man inte nöjer sig med att tärna den, d. v. s. passa in ett stycke hårt trä framför järnet, där nötningen är starkast. Landsm. XVIII. 1: 5 (1912). Tärning utföres om sprundöppningen (på hyveln) är över 3 mm. Ljungqvist Slöjdb. 22 (1957). — jfr OM-TÄRNA o. LÄDER-TÄRNAD.
Spoiler title
Spoiler content