[sv. dial. tärv, tarv, obruten form av KÄRV, adj.]
(†)
1) (†) kärv (se KÄRV, adj. 1). Malm bottnen i båda grufworna ähr .. någorlunda ymnigh, men mycket tärff. Johansson Noraskog 3: 143(i handl. fr. 1684). Som vägen alt til Qvastbruket var mycket tarf och sandig, körde jag mäst i gående dit, för at skona kreaturet. Muncktell Dagb. 2: 441(1821). Som ingen tillsats .. gjorts för slaggbildningen, går smältningen ytterst tarft. JernkA 1827, s. 214.
2) (†) om jord, mark, åker o. d.: hård l. karg l. mager; jfr KÄRV, adj. 2. Huru .. den tärfwaste mark .. kan wandlas i de härligaste åkerfält. SvMerc. V. 2: 313(1759). (Grävarna) hafva uträttat mycket, så at några de tarfvaste och besvärligaste åkrar blifva nu bärande och lätta at sköta. Muncktell Dagb. 3: 279(1826).
