UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
UPP-VIKA, -ning.
1) till 1 g, 2: vika upp (ngt) l. vika (ngt) uppåt; ss. vbalsbst. -ning särsk. konkret, om uppvikt kant. Lind 1: 307 (1738). Kokerskan, som stod midt i julbaket med uppvikna ärmar. Heidenstam Alienus 3: 68 (1892). Den avklippta uppvikningen vändes upp och ned och smygsys till ärmens nederkant sedan denna renklippts. Varulex. Beklädn. 321 (1945).
2) till 3: öppna (ngt (som är hopvikt)), vika upp l. ut. Schroderus Dict. 283 (c. 1635). (Besök hos rektorn) der det .. gällde att få ett betyg. Detta uppveks med darrande händer. BL 17: 362 (1849). —
(7 f, 10) -VILAD, p. adj. utvilad. Brunte var nu upphvilad och syntes begärlig att komma utföre. Almqvist Skälln. 13 (1838). —
(1) -VIND. uppåtstigande vind l. luftström. Söderberg PrFlygl. 1: 152 (1935). Det är de uppåtriktade luftströmmarna – uppvindarna – som segelflygaren utnyttjar. TurÅ 1947, s. 303. En termisk uppvind består av ett varmluftsbälte som stiger upp från jordytan. JägUppslB 91 (1989). —
(1 g) -VINDA, -ning; -are (†, König Lärdöfn. 6: 190 (1747), NerAlleh. 1886, nr 58, s. 2). (numera bl. tillf.) gm att vinda hissa upp (ngt). SkeppsgR 1544, s. 6. Malmen, som endast genom sprängning kan brytas, uppvindas i tunnor. Linnerhielm 1Br. 8 (1787, 1797). Bron öfver till Åsön, byggd för att kunna uppvindas, om fara hotade. Sthm 1: 67 (1897). Östergren (1965). jfr gråbergs-uppvindning.
