[fsv. orsaka, ursaka, orsaker, ursaker; jfr fd. orsag(e), fvn. órsekr; ssg av ur (se UR, prep. o. adv.) o. saker, skyldig (se SAKER). — Jfr URSAKA, v.2,URSÄKT]
(†) som är oskyldig l. förklarad fri från skuld l. ansvar, saklös (se d. o. 2); jfr OSAKER. Med hwilke i wel gefwe tiil kenne Om i oorsake och oskyllig ære wti hans ocristelige saker. G1R 1: 160(1523). For:de Niels Brems dömpdis frii och orsake ther före. JönkTb. 115(1526). Jagh wil här medh för Gudhi och alla werldenne wara orsaka. LPetri Dryck. F 2 a(1557). Upptäcktes icke gerningsmannen till ett mord, skulle by, grannlag, härad derföre böta, allt efter som de brusto i förmåga att för gerningen göra sig ursaka. Reuterdahl SKH II. 1: 89(1843). Det är väl just något som gör en människa religiös: att hon tar del i skulden, icke kan ställa sig utanför och göra sig ursaka. Larsson Världskris. 93(1920).
