[fsv. urþiuva; ssg av UR, prep. o. adv., o. -TJUVA, adj.; formen urtjuvad sannol. hyperkorrekt bildad]
(förr) fri från misstanke om stöld; särsk. i uttr. göra sig urtjuva, göra sig fri från sådan misstanke. 2SthmTb. 4: 81(1570). Bekommer någon det, han icke wiste det stulit wara, då lefwereras sådant dijt, dädan dhet stals, och han giöre sig uhrtiufwa med köps witnom eller fångamans framwijsande. Schmedeman Just. 307(1655). Nu är skiälig misztanka mot then, som säger sig (fä) hittat hafwa; tå skal han sig urtiufwa giöra med lysninga witnen, och sielf sins ed, at han thet fä ej af ilwilja och list, utan som driftefä, uptog. MB 48: 3(Lag 1734). Han dömde sig .. sjelf urtjufva och berättigad till hittelön. Schlyter JurAfh. 1: 228(1836). Den som stulit annans boskap, men uppgiver sig ha hittat den, åligger att göra sig ”urtjuva” genom lysningsvittnen eller ed. Strindberg TalNat. 123(1910).
