UTFÖDING, m.//ig.; best. -en; -ar.
Etymologi
[ssg av UT, adv., o. senare leden av INFÖDING]
(†) person som är född utanför visst land l. viss trakt o. d.; jfr ut-född. SvMerc. 1764, s. 772. At åtskilliga (tyska) städers namn .. äro af Vendiskt ursprung, ehuru mer eller mindre förändrade, såsom ske plägar, tå okunnige utfödingar framföra främmande namn. Ihre Föret. XIX (1779). Lindahl nämna de för omyndig sedan varande yngling, liksom voro han en utföding; och han har föräldrar och stor slägt i Församlingen. VDAkt. 1796, nr 80.
