(vad (u-, w-, -aa-, -dh) 1523 (: Stadswadh) osv. vaden (w-), sg. best. 1529 (: stadzwaden), 1530 (: stads waden). wadha, m. sg. oblik form 1523 (: Stadzwadha))
Etymologi
[fsv. vaþ, n., vadhi, m.; jfr eng. wad, gräns(lina); vbalsbst. till VADA, v.]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) rågång (se RÅGÅNG, sbst.2 2); särsk. i uttr. gå upp vad, utstaka l. fastställa rågång; förr särsk. i uttr. vad och fåra, ligga i vad och fåra med (se FÅRA, sbst.2 1 b(slutet)); förr äv. med inbegrepp av område som avskiljts gm rågång, särsk. i uttr. inom ngts vad och revning, inom ngts avgränsade område (jfr REVA, v.3 1 d α). G1R 13: 230(1541). I Byalag aktas .. at målpålarne skärskodas, och tegarne afmätas, då kif och käbbel grannar emellan wid slottan må undwikas, hwilken eljest i byalag merendels då sig tildrager, när slottan skal ske, och waden finnas gå til galna målpålar. Dahlman Humleg. 111(1748). Städerne bygga vägarne inom deras vad och refning. Rabenius Kam. § 335(1825). Att gå upp vad var detsamma som att dela upp ängsslogen mellan samtliga jordägare i byn i så stora skiften, som tillkom dem efter öresland. VästmFmÅ 14: 57(1924). — jfr STADS-VAD.
SAOB
