[sannol. av mlt. wag(g)elen, motsv. t. wackeln (se VACKLA)]
(†) vagga (se VAGGA, v. 1(e)) (fram o. tillbaka) l. vackla l. ragla. Mitt skipp, ehuru thet .. wagla kan. VgFmT II. 6–7: 118(1587). Sij, huru täcka .. (drinkarna) äro .. när dhe waggla, rambla hijt och tijt, stänia och stancka? Fernander Theatr. 282(1695). Jag wil gifwa din waglande tro en synlig staf at stödja sig wid. Bælter JesuH 1: 76(1755). Der skola de (dvs. benen) ock förblifva stilla och ej vaggla. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 57(1836).
SAOB
