VAKA va3ka2, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
(numera i sht i vissa trakter) om vissa nattaktiva fåglar; särsk. dels om Pinicola enucleator Lin., tallbit, dels om Turdus philomelos Brehm, taltrast; jfr NATT-VAKA, sbst.1 3, 4. Der sjunger vakan i rosenlund, / Och stjernorna lyssna derpå. Atterbom SDikt. 2: 251 (1815, 1838). Den milda, sorgliga sången af vakan, – ”nordens näktergal”. Ljunggren SVH 2: 375 (1876). I andra samlingen dikter nämnas av småfåglarna endast taltrasten och sparven och dessutom vakan. Detta namn betecknar här tallbiten, en fågel, som Runeberg brukade fånga med en liten handsnara. Hedvall RunebgStil 67 (1915). — jfr NATT-VAKA.
Ssg: VAK-FÅGEL. om vissa nattfåglar. Linné Ungd. 2: 165 (1732; om lavskrika). (Vi hävdar) att vakfogel stundom generellt nyttjas om foglar, som höras, då det är sent, t. ex. nattskärran. Bergström LittNat. 140 (1889).
SAOB
